det var något med fönstren

som oroade mig

de skilde oss från världen…

grå fredagseftermiddag

och mariaberget

var aldrig vackrare…

sov inte bort

gryningen

aningen 

av klarhet…

de rymliga

bär en

hemlighet

inom sig…

nattbarn och fåglar på väg

delar månljus

och längtan

hem…

inte visste jag

att jag

kunde

sträcka mig…

jag drömde om

dig i natt

du klättrade i träd

och jag frågade…

du reste dig

som om du såg

solen rakt i ögonen

och fångade…

inte närmre nu

vi ser varandra

bättre på

avstånd…

så mycket

främmande

förskräckande

föränderligt det finns…

i din blick

fanns ingen

fråga

ingen vrede…

din blick

med vilken

hav

savanner…

strax ska du vara en

av dem jag älskat

och jag ska minnas dig

och du ska bli…

giganter

måste veta när

det är tid

att ge upp…

i morgondaggens

färd mot mark

och i solens bleka

slöjors dans…

jag ska lära dig

allt jag kan

om närhet och skydd

för att överleva…

jag är

djupblå havsrymd

bländgrönt vårrop

solröd kvällsglöd…

inte en flykt

från fara

bara den naturligaste

av rörelser…

bara ett lätt

penseldrag

håll tillbaka

allt yvigt stort…

hittar vi hem?

kanske

vi har en chans

om vi är…