jag ska lära dig

allt jag kan

om närhet och skydd

för att överleva…

jag är

djupblå havsrymd

bländgrönt vårrop

solröd kvällsglöd…

inte en flykt

från fara

bara den naturligaste

av rörelser…

bara ett lätt

penseldrag

håll tillbaka

allt yvigt stort…

hittar vi hem?

kanske

vi har en chans

om vi är…

allt är så

gravallvarligt nu

svart och vitt

på nåt sätt…

när jag kom nära

såg jag fläckar

och rynkor

och jag visste…

att skilja ljuset från mörkret

är enkelt för gudar

svårare för människan

som ofta tar fel…

flagor av silver

på vattenytan här i viken

bländar mig

men svärtan…

jag lever hellre

utan piedestaler

då tar jag hellre

av mig mina skor…

jag vet inte längre

vem jag var

innan du kom

allt jag vet…

jag undrar

om du finns

om du

någonstans…

det händer

att dagarna är klara

som källorna i byn

du kallar hemma…

vi gick vilse

vi såg hägringar

och vi kom fel

själv räddades jag…

du bjöd mig på

dubbla skivor

sockerkaka

och lövtunna rullrån…

de unga vet knappt

vad bläck är

inte heller att de

formade tecknen…

en geting surrar

oupphörligt i uterummet

där jag dricker morgonkaffet

söker frihet…

ventilationstrumman

vibrerar oupphörligt

det skälver i min

hemstads hjärta…