att skilja ljuset från mörkret

är enkelt för gudar

svårare för människan

som ofta tar fel…

flagor av silver

på vattenytan här i viken

bländar mig

men svärtan…

jag lever hellre

utan piedestaler

då tar jag hellre

av mig mina skor…

jag vet inte längre

vem jag var

innan du kom

allt jag vet…

jag undrar

om du finns

om du

någonstans…

det händer

att dagarna är klara

som källorna i byn

du kallar hemma…

vi gick vilse

vi såg hägringar

och vi kom fel

själv räddades jag…

du bjöd mig på

dubbla skivor

sockerkaka

och lövtunna rullrån…

de unga vet knappt

vad bläck är

inte heller att de

formade tecknen…

du fastnar inte

lätt i mig

det är som om 

jag vore en blank yta…

en geting surrar

oupphörligt i uterummet

där jag dricker morgonkaffet

söker frihet…

ventilationstrumman

vibrerar oupphörligt

det skälver i min

hemstads hjärta…

denna strävan

efter ordning

det rätta

kontroll…

och dagen går mot kväll 

vid ålstens äng

du leder mig och tar mig lätt vid handen

kanhända är det badbart…

vaknar med 

huvudet fullt

ett trassel

trådar om vartannat…

oron är 

hovrande 

svarta fåglar

på den ljusgrå himlen…

timmarna 
vart för de mig
vill jag följa med
syster mognad…

sätt dig intill mig 
jag har väntat dig i en evighet 
längtat dig varm där du gått så frusen
all din oro får famnas…

när längtan bara anas 
och kärleken är skör som doft i vinden 
när livets mening endast finns som frö i mig 
det lilla är min räddning…

min kära, säg ej än att det är över 
jag vet precis som du 
att ingenting är enkelt
och tilliten en spillra…